agnesmychampion

Ja, då var man äntligen hemma från Mjölby och jag säger äntligen bara för att jag blev rejält försenad då bilen fick ett motorhaveri under hemresan. Tydligen var det generatorn som hade gett upp, men fråga mig dock inte mer om det då jag är i princip helt värdelös när det kommer till bilar. Men nu var det ju inte själva hemresan som det här blogginlägget skulle handla om egentligen, men jag hoppas att det är okej att jag nämner det i alla fall. För hade jag inte blivit försenad p.g.a. detta så hade jag nog med all säkerhet skrivit det här inlägget betydligt tidigare idag.

Hur som helst, resan till Mjölby gick väldigt bra och jag hade rätt så gott om tid när vi (mamma och pappa var också med) väl kom fram. Att hitta fram till köpcentret där Agnes skulle signera gick också relativt enkelt, även om vi såklart var tvunga att leta lite grann. Har man aldrig varit i Mjölby tidigare så har man ju inte. Så enkelt är det.



Inuti själva köpcentret gick jag och mamma (pappa följde inte med in) raskt och letade efter den plats där Agnes skulle sitta. Efter en stunds letande så hörde jag en välbekant röst strömma ut ur ett par högtalare som stod uppställda vid ett bord. Som ni nog själva kan räkna ut så hade jag just hittat platsen med stort P. Jag förstod att de spelade upp hela DLP i högtalarna och jag försökte med alla medel höra vilken låt det var som spelades just då, och jag vet nu att det var Release Me. Tyvärr var det inte så lätt att höra låten då allt folk runtomkring väsnades som folk brukar göra på liknande ställen.

Men trots det så lät den grymt bra. Ja, rent av fantastiskt bra. Tänker dock inte skriva mer utförligt om låtarna just nu, utan det kan ni istället läsa om i recensionen som dyker upp här imorgon. Nåväl, när jag stod och väntade såg jag två kvinnor som stod och pratade med varandra och jag kände direkt igen en av dem, nämligen Åsa från Roxy Recordings (hade ju sett en bild på henne i Agnes mobilblogg tidigare). Gick fram och hälsade på henne och det verkade som att hon kände igen mig när jag sa mitt namn. Visst har man ju skrivit ett par mejl till henne och så, men jag trodde aldrig att hon skulle känna igen mig på det sättet som hon gjorde. Hon sa i alla fall att Agnes först skulle uppträda utomhus (det blåste enormt kallt ute, bara så att ni vet) innan själva signeringen skulle äga rum. Hon pekade och förklarade vart jag skulle gå.

När jag gick ut för att kolla in scenen där Agnes senare skulle stå och sjunga märkte jag att det just då inte stod så värst mycket folk där. De enda jag såg var två ljudkillar som sprang runt och fixade så att mikrofonen och högtalarna fungerade som de skulle. Men då var det också ganska lång tid kvar tills Agnes uppträdande. Under tiden som man väntade gick både och mamma mest runt i kylan och pratade om lite allt möjligt, vilket faktiskt var väldigt trevligt. Kylan gjorde sig dock påmind hela tiden, vilket innebad att man i stort sett frös hela tiden och då främst om händerna. Nu i efterhand förstår jag att skulle tagit med mig handskar, men när vi skulle åka tänkte jag inte på det. Lätt att vara efterklok, som man brukar säga.



I samband med att klockan närmade sig 13.00. så började också folket vid scenen att fyllas upp och det ganska rejält ska sägas. Folk stod t.o.m. på taket mittemot scenen för att kunna se så bra som möjligt. Var själv tvungen att flytta på mig både en och två gånger, då jag verkligen ville ha en bra plats att filma på. Jag hittade en bra plats tillslut och gjorde mig redo med videokameran. När Agnes väl klev upp på scen några minuter senare blev jag helt tagen av hur vacker hon var. Visst vet jag att Agnes alltid är vacker, men att se henne live såhär hade jag inte gjort på över två år och det kändes så himla underbart så ni anar inte. När hon sedan började sjunga första låten, som var On And On, satte jag igång och började filma. Att jag frös enormt om händerna tänkte jag inte alls på i det ögonblicket, utan det var bara att filma på.

När Agnes sjungit klart On And On sa hon (efter alla applåder såklart) att hon skulle sjunga en helt ny låt från DLP härnäst. Det var How Do You Know och det lät helt otroligt bra. Det går inte att beskriva på något annat sätt. I det läget visste jag att jag DLP inte var vilket album som helst, utan här skulle det finnas hitlåtar rakt igenom. Om jag bara visste hur rätt jag hade just då, men mer om det imorgon, som sagt. Efter det var det hur som helst dags för Right Here Right Now, som fortfarande är sådär fantastiskt bra som den alltid har varit och själv sjöng jag med såklart. Huruvida något av det fastnade på filmen vet jag dock inte, då jag inte har hunnit med att kolla in det än. Men om ni hör någon sjunga som inte är Agnes så vet ni nu i alla fall vem det är.



När Agnes hade sjungit klart alla tre låtarna så var det bara att konstatera; snacka om ett underbart och magnifikt framträdande som jag aldrig kommer att glömma. Just nu ligger DV-bandet fortfarande kvar i videokameran, men räkna med att ni kommer att kunna se framträdandet i sin helhet på agnes.owns.it så småningom. Först krävs det dock lite redigeringsarbete från min sida, men det ska nog gå relativt snabbt. Förhoppningsvis hinner jag göra det mesta jobbet under morgondagen. Oavsett vad så hoppas jag att så många som möjligt kommer att titta på filmen när den väl dyker upp och att ni kommer att gilla vad ni ser och hör. Men det tror jag nog att ni kommer att göra.

Efter framträdandet gick alla, och då menar jag alla, in där själva signeringen skulle hålla hus och det blev en ganska lång kö direkt. Jag och mamma ställde oss tillrätta i kön och inväntade våran tur. Efter en stund stod vi äntligen framför Agnes och jag märkte att hon kände igen mig, vilket var riktigt kul. Efter att hon hade signerat mitt exemplar av DLP bad jag min mamma att hon skulle ta en bild på oss, vilket blev riktigt bra. Sedan måste jag bara säga följande; ni som inte har träffat Agnes personligen har verkligen missat något. För enligt mig finns det ingen som är så snäll och omtänksam som hon är och speciellt mot sina fans. De (arrangörerna) hade t.ex. sagt att Agnes inte skulle signera några papperslappar och liknande, utan det var bara albumet som gällde, men jag såg att hon signerade ett papper som en liten kille kom fram med ändå. Själv blev jag varm inombords när jag såg det.



Innan jag och mamma gick tillbaka till bilen tog jag lite fler bilder och önskade Agnes ett stort lycka till med allt som skulle hända framöver. När vi sedan gick tillbaka (köpte dock en läsk på vägen), så pratade vi om hur underbar den här dagen hade varit. Trots att jag har träffat Agnes ett flertal gånger så blir jag alltid lika glad och lycklig efteråt. Det är en speciell känsla som jag innerligt hoppas att alla ska få känna av någon gång i sitt liv. Jag vet inte vad ni tänker göra, men jag tänker i alla fall hålla tummarna för det.

Innan vi gick ut från köpcentret så såg jag några tjejer med insamlingsbössor till Rosa Bandet-kampanjen. Då jag hade lite pengar över från mina inköp så bestämde jag mig för skänka alltihop. Det kändes helt enkelt som den perfekta avslutningen på mitt besök i Mjölby. Att vägen hem inte direkt blev så enkel som jag hade räknat med var såklart trist, men i och med att resten av dagen var så underbar bryr jag mig inte så mycket om den just den biten.



Jag menar, en dag då man har träffat Agnes blir automatiskt perfekt i mina ögon, oavsett vad som händer i övrigt.